Jonas!
Den 29 april 1980 fick jag en liten kille, kille nummer 2. Du fick
heta Jonas så småningom, när chocken lagt sig över att du var en
son. Sårig uppåtnäsa, såriga knän. Ett dygn tog det innan jag
förstod att det inte var en flicka som jag förväntat mig. Ja, eller
hoppats på.
Hur som helst, du fick kämpa från första stund. Storebror och far
tog dig från sandlådan vid fyra års ålder. Du och brorsan skulle bli
tennis-proffs. Humöret exploderade på banan, som mamma var det bara att gå och gömma sig.
När du var sex-sju gjorde du ett trumset med alla mina kastruller.
Jag tror att du hade bestämt dig för att någon gång få åka på
turné, i egen turnébuss. Jag påminde då och då om att du kanske
borde ägna lite tid åt skolan, och i femman fick du nog av tjatet.
Minns du? Du läste till ett prov och blev bäst i klassen: ”Där ser du, morsan”. Inga mera läxor. Någonsin.
Du kastade kniv på pojkrumsväggen, du sov i din garderob, vi firade din födelsedag där inne med det enda du önskade dig: hemkola. Du satt aldrig still men du skrattade mycket… minns du det?
Musiken tog allt större tid. I sjunde klass bildade du ett band med
dina kompisar ni blev Bad Cash Quartet. Du hade bytt klass,
varit oregerlig, och träffat Karl. Det grälades mycket i familjen Lundqvist då, värst mellan dig och mig. Ofta försvann du bara, slängde igen ytterdörren och stack. I början visste jag inte vart, så småningom förstod jag att du drog hem till Martin. Första året i gymnasiet gav ni ut er första skiva. Musiken tog all tid, träffade jag dig var det när jag skjutsade gänget till replokalen. Då fick jag en inblick i din
målmedvetenhet, på gott och ont. Du styrde och ställde med
järnhand. Minns du?
Ibland förvånade det mig att de andra stod ut. Det hände att jag
fick tvärnita på väg till lokalen, kliva ur bilen och få luft.
Smockan var inte långt borta. Jag kommer ihåg första gången det
planerades för turné med det stora, kända Broder Daniel. Jag ringde
skivbolaget direkt, bad dem skicka med ett förkläde till ”våra
killar”, någon som kunde skydda dem från de andra busarna. Så blev
det. Äntligen fick du njuta av turnébuss, av stora framgångar. Varje gång jag bekymrade mig tog din älskade mormor dig i försvar, Jonas, för ”artister behöver stort utrymme”.
Så började det knaka i fogarna i bandet. Jag antar att en anledning
var en kille som hade järnvilja, kontrollbehov och ett evigt bergådalbane-humör. din vän Martin ringde,han lät dig förstå att bandet
var splittrat. När du förstod innebörden bröt du ihop.Lång tid bodde
du hos oss ute på landet. Efter en tid tog du dig samman. Fick
arbete som tennistränare, skrev musik på kvällar och nätter.
Annandag jul 2006 gick du in i ”studion”, du kom ut när New City
Love var klar. Jag har sett dig nån gång det senaste halvåret,
men aldrig utan gitarr i handen.
Jag älskar Dig Jonas. Du är störst bäst vackrast, för mig är du en
av fyra. Du har ett hjärta av guld.
Jag hoppas att allt kommer att lösa sig för dig.
Mamma
tisdag 2 oktober 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vad fint!
Jag gjorde också kastrulltrumset när jag var liten. Men sedan slog jag en i pannan och började blöda ymnigt. Fick åka till sjukan och tejpa. På den tiden sydde man tydligen inte. Sjukt. Eller så förtjänade jag bara tejp.
Det där var lite sorgset skrivet. Du förtjänar alltid det bästa Mikael.
/Magnus
Tack!
Vad fint!
Skicka en kommentar