måndag 12 maj 2008

Om Amanda Jenssen, Grållan och annat gött

Virtanens måndagssida.
Och NU är herr Virtanen i New York. Det är mulet, ganska kallt. Men New York.
Kanske ska jag springa direkt till Wolfgang's.
Viren

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller med dig till 110%. Detta är för mycket, för mycket. I can't take it. Jenssen är OK. Inte en femma, no freakin' way!

New York däremot..
5 plus!

Svante Karlsson sa...

Håller med dej fullkomligt i din krönika om Amanda J's betygssättning. Inte för att det är något större fel på den där tjejen, hon var t o m lite roligare än de flesta i det där totalt meningslösa programmet, men det känns ändå som att man ska sålla de riktiga artisterna från produkterna innan man ger folk 4'or o 5'or hej vilt. Att hon fick samma som Joshua Tree etc är ju rent sanslöst.

Jag brukar säga att när folk kommer och kollar på vårt korplag i fotboll och sedan går hem o säger; wow vilken match - DÅ ska jag börja kolla på Idol och Ensam mamma söker herpes.

För övrigt vet jag personer, i min närhet, som på fullt allvar GRÄT när Amanda sjöng Leonard Cohens Hallelujah i ett av programmen. Samma människor som tycker (tror) Jeff Buckleys version är den bästa (enda) som gjorts.

Nu är ju Leonards fuktiga 84-original rätt svårt att toppa men Chefen gjorde en grym live på den i Montreal 88. Han låter precis som Cohen
enligt citat vill att man ska göra när man sjunger den; kåt OCH uppgiven (ungefär som Gustaf V:-)

Captain Hans sa...

Haha...skrev helt oberoende av och ovetande om Mr Virtanen ett blogginlägg med så gott som identisk sens moral, Kolla under "Hjärnsläpp" 13 maj...

http://www.hansth.dinstudio.se/diary_4.html

Have a swell time in the Big Apple Fredrik.
Hans

Anonym sa...

Du skriver "Amanda Jenssen, toppbetyg. Kom igen." Då undrar jag liksom vad_exakt_menar_du med det? Du liknar henne med schlager på svengelska och jag tycker mig ha en aning om varför... Schlager är kodat feminint och "bögigt" till skillnad från den testosterona rocken... du refererar till MANLIGA kritiker som Larsson och Gradwall, (ja om de hyllar nåt så måste det ju vara bra?) Du refererar till den MANLIGA Dylan och menar att allt massproducerat (läs massproducerat kodat "pop", "pop" kodat feminint) per automatik är dåligt (nej, Springsteen är ju inte massproducerat! och även om det hade varit det så är det ju skillnad, han är ju GENUIN, från ARBETARKLASSEN och han är ju, just det en HETEROSEXUELL MAN också). Och vem är Amanda nu då, just det en KVINNA, en UNG kvinna dessutom, från ett OHIPPT program kallat Idol. Undrar liksom om världen enligt dig någonsin ska få utrymme att genomgå förändring? eller är det bara de "autentiska" (läs manliga, heterosexuella) artisterna som vi hittar på någon vägkorsning i Los Angeles respektive på en arenarockscen under 90-talet som förtjänar din respekt. Du kanske borde titta utanför din egen föreställningsvärld någon gång, och inse att andra människor härute har insett att 90-talet är över för läng sen. Och att vi är jävligt trötta på att icke medvetet konservativa grabbar som du ständigt ska sätta dina käppar i våra hjul tack vare din omotiverade kreddauktoritet. Ursäkta om jag är otrevlig, det här är inte riktat till dig som person, utan till mediebilden av dig själv som du ständigt kämpar för att befästa. Jenssen är sjukt mycket mer karismatisk än Bono, galet mer begåvad textförfattare än Axl Rose, har en mycket mer intressant scennärvaro och person än Michael Stipe och är fan så mycket snyggare än Van Morrison. Dessutom skriver hon merparten av materialet själv, vilket du borde fråga rockgudarna i Stones om de gör...

Ola sa...

Det är en intressant krönika du skriver idag i Aftonbladet om Amanda och hennes skiva.

Man kan väl tycka att musikvärlden har delats in i olika läger. Vi har Idol-artisternas ofta snabbt ihopslängda skivor där det hela går ut på att suga ut så mycket som möjligt genom artisten på väldigt kort tid. Och det har väl alltid varit inne att tycka lite illa om det. Annars har man väl ingen direkt smak? Det lättlyssnade som aldrig utmanar.

Å andra sidan har vi de lite mer "creddiga" artisterna vars musik ofta bygger på distinkta gitarrer som spelar åttondelar jämt och ständigt. Inte en klockren beskrivning men du förstår kanske vad jag menar ändå? Och jag har väl alltid tyckt att många av dessa artister har också fått lite överdrivet mycket bra kritik.

Jag har en fot i båda läger... Jag kan uppskatta Amanda Jensens skiva, den känns behaglig. Inte en femma, det håller jag med dig om. Men den är behaglig på ett sätt som gör att den förtjänar ett bättre öde än att bli hissmusik. Till höger om Amandas skiva i min iTunes ligger Ane Brun. Något som tyder på god smak gissar jag. Till vänster ligger Alter Bridge, gamla Creed med ny sångare eller hur det var. Känns ganska osmakligt men där finns ett och ett annat riff som passar till dammsugning. Dock föredrar jag just nu Tom Waits, hittade en videobootleg i bra kvalité från Amsterdam 2004.

Jag måste ju erkänna att jag aldrig gillat idén med kritiker, att någon ska säga vad som är bra och dåligt när det i slutändan är en fråga om personlig smak. Och smaken kan ju vara väldigt bred. Jag vet inte om jag ska uppfatta dig som någon som endast har ett gott öga till den "creddiga" världen, eller om du bara var lite allmänt knäckt över att Amanda fick 5.

Jag känner att det här blev ett väldigt spretigt mail utan någon direkt poäng. Men som en kul avslutning... Mitt eget band fick en recension som beskrev oss som könlös-idolrock. Så antagligen hade vi funkat jättebra i USA och vi jämfördes med band som jag själv inte uppskattar särskilt mycket. Idolrock känns ju stort där. Sverige är ett knepigt och svårt land att slå i och ibland verkar folk inte gilla att vissa låtar faktiskt går i dur. Så det är synd att kritiker också kan bjuda på ett så svårt motstånd när man egentligen bara har ett önskemål, att ha roligt och leva på att åka runt och spela.

Tack för bra krönikor!
Ha det bra

Med vänliga hälsningar
Ola

Jonas sa...

Att skivan ges ett sådant betyg är jag föga förvånad över. Recensenternas trovärdighet har, i mina ögon, för länge sedan försvunnit. Det är väl inte en nyhet för någon att musikskribenter ger höga betyg till artister som knappt är värda att kallas artister? Som blott är skapade artister i ett enda syfte och det är att sälja skivor utan substans, utan djup. Men detta är inte ett intrikat problem, det är helt enkelt så att i en tid där idol och schlagerfestivalen dominerar utrymmet i pressen får man helt enkelt söka sig efter vettiga recensioner (och annat musikrelaterat) på annan plats. Exempelvis sidan Pitchforkmedia, som kanske inte alltid recenserar enligt mitt tyckte, men jag slipper läsa om musik som jag vet inte är bra (ja det kan man veta). Jag har slutat kolla efter musikrecensioner i de flesta tidningar, eventuellt vid enstaka tillfälle i någon av våra stora dagstidningar. Men de stora dagstidningarna är ingen garant för vettiga recensioner, i synnerhet inte när, som sagt ovan, att idol och schlager (och liknande) tar upp så stort utrymme. Personligen tar jag dess stora utrymme som ett rent hån och förväntar mig inte längre något av recensenterna i majoriteten av svensk press. Det känns som att våra svenska musiktidningar inte heller är vad de en gång var. En utländsk musiktidning som förresten är värd att betala för är en vid namn Paste Magazine.

Förresten, ni driver en läsvärd blogg och ett bra program.

Lyssna på Glasvegas , kanske någon av deras två singlar. Eller varför inte någon av följande artisters nya skivor; Death Cab For Cutie, Wolf Parade, Spiritualized, The National (virginia ep.).
Det finns musik och så finns det musik.