"Ha en fin dag", sa jag efter ärende. Och det känns inte 100 men visst var det trevligt.

I dag sa jag "ha en fin dag" till bankkassörskan.
Det kändes inte bra.
Det kändes som att jag gjorde våld på hela den svenska kulturen.
Inställsamt och kanske, men bara kanske, hycklande.
Fast samtidigt: jag hoppades att hon skulle få en fin dag. Eller, inte hoppades, så stark var inte känslan. Men vid ett val, om jag finge bestämma i frågan, skulle jag föredra att hon har en fin dag framför att hon har en dålig dag.
Ändå.
Ändå kändes det inte bra.
Det kändes inte bra att antasta en främling på det viset.
Kanske är hon i chock.
Fredrik