En bit sockerkrans och en cigarett

Vad tusan.
Jag har jobbat så duktigt de senaste veckorna att jag tydligen bortrationaliserat mig själv.
Jag sitter här och gör inget.
Just nu har jag inget att göra.
Allt är gjort och bollarna är, som vi brukar säga, i luften.
Kanske är det min fantatiska förmåga att delegera som äntligen gett utdelning.
La-dee-daaa.
La-la-deee-da-da-da.
Tamburito i Panama, Tamburito, Tamburito!
Tamurito i Panama-a-a-aaa-a-a-a-aaa-a-a-a-a-a-aa-a-aaaa.

JANNE BARK!
JANNE BARK!

Det är väl nu jag har tid att fundera över olika krämpor och hur pass allvarliga de kanske är.
Är örsprånget ett cancerinslag i huvet?
Är isvattensfetishen i själva verket ett njurhaveri?
Är julfetman i snarast ett symptom på att mina tarmar är på väg att lägga ner verksamheten.
Mia säger att det är mycket dåligt för tarmarna att äta så vansinnigt fort som jag äter.
I dag tog det knappt fem minuter att smälla i mig slottstek.
Tarmar behöver tydligen dosering. Tarmar är pussies.

La-deee-daaa, det är så lugnt och behagligt här nu så det enda jag har att göra är att blogga.
Niklas ligger i soffan och läser en tokig tv-recensent i Svenskan som anser att James Lipton saknar god journalistisk intervjuteknik. En tramp i klaveret av rejäla mått, den bedömningen.
Mia sitter med gigantiska hörlurar på och gör nåt skumt. Magnus dampar runt och leker just nu med en runsten. Ja det är sant, en runsten. Belinda är hemma (och slackar) och njuter av succéprogrammet i går, och Anika sitter än så länge på SVT lite för ofta för att vi ska gilla det.

Det ligger en sockerkrans bredvid min dator.
Jag ska ta en bit.
En bit sockerkrans.
Virren