Kärlek bara, med socker på (och erkännandet att jag skänker pengar till svältande barn för att känna mig som en finare människa).

Mercedes 550 - the meatloaf lover's dream.

En arkitekt ska se ut som en arkitekt. En arkitekt ska ha rejäla svarta bågar. Vi slutar nu med 90-talistisk crossoverklädsel, ok?
En arkitektgubbe har rejäla svarta bågar, en SVT-anställd mediakvinna bär Odd Molly och en knutmassobesökare i Gimo bär knasiga vinterkarnevalskläder.
Låt oss enas om det.
Första, andra, tredje.
Klubban har fallit.

Mercedez 550 - a meatloaf lover's dream!
Hahahahaaaa.
Det är roligare än den där smällen i plytet jag skrev om.
Knullsmällen.
David Duchovnys perfekt spelande av mottagandet av den där stjärnsmällen.
Nå.
Nåvars.
Nåväl.
Nål.
Alla ord som börjar på nå
är bra ord.
Nåd.
Ge mig nåd.
Eller nådastöten.
Nådastöten.
Där har vi ett ord med en sjuhelvetes massa schwung.
Nå, vi sätter igång.

Jag kom på en grej när jag skulle sova med ”Superman” på TV6 som godnattsaga i natt.
Eller om det var Kanal 5
som att det nu skulle spela nån roll.
Den med Christopher Reeves i alla fall, han som blev lam och dog.
(Lam är ett ord med kraft det också)
I ”Olyckligt kär i ingen speciell” fanns texter som aldrig publicerats förr, och en av dem försökte reda ut vad kärlek är med användningen av minsta tänkbara antalet ord.
Jag kanske krackade koden, och kom fram till:
Det är att vilja hänga med någon hela tiden.
Att hänga med någon hela tiden.
Inte så dumt, men inte den enda varianten.
Jag älskar flera personer som jag inte vill vara med hela tiden.
Jag är kär i någon som jag inte vill vara med hela tiden.
Det kan räcka att hon bara finns närvarande
i utkanterna av
kosmos.
Eller åtminstone
inom tullarna.
En stockholmstjej igen.

Plats för reklam:
Mercedez 550 - a meatloaf lover's dream!

Och ja just det.
16 years...
messade Markus häromveckan.
Jag svarade:
Torn between Jupiter and Apollo, månne?
Egentligen helt sjukt att du tog den.
Fast han ändrade sig.
En av de bästa Dylan-låtarna ju, eller åtminstone en av de mest underskattade.
Ska man göra en lista
och det gör man ju gärna
så kanske ”Changing of the guards” är på Dylans topp-30-lista
Men hade vilken annan artist som helst skrivit den hade det varit artistens stora mästerverk.
Saxofon!
Ylande saxofon!
YLANDE SAXOFON!
ORGEL!
Och Peter Stormare låg med 100 kvinnliga kollegor under 11 år på Dramaten.

Mercedez 550 - a meatloaf lover's dream!
Kärlek är också att vara omtyckt utan att behöva vara krystad.

Och så DN.
Ett sånt strålande, och tydligt, snille som ledaravdelningens chef Niklas Ekdahl, och skribenter som Daniel Björk, men samtidigt en chef – Susanne Hobohm, verkar det – som släpper igenom den 48:e användningen av rubriken ”Välkommen till förorten” med standardinnehållet om hur härligt det är i förorten.
The sweet förortsturism.
Den lever bara i DN. Och det är ju faktiskt roligt. Det är så DN ska vara. DN är mer än ok.
DN är ingen bordell.
Inte som Expressen.
Otto Sjöberg leder en bordell.
Otto Sjöberg är bordellpappa.
Fast här ångrar jag mig genast. Det är inget fel på en bordellmamma, eller de som arbetar på en bordell. Det är hederliga arbeten. De är vuxna människor och vuxna människor bör få göra vad de vill så länge de inte skadar nån annan. Det ansåg jag redan som barn och det anser jag än.
Som barn längtade jag till att bli vuxen, till att bli fri, jag förstod inte bättre, förstod inte att världen består av Otto Sjöberg. Han vet hur man pixlar, så om en bild i Expressen inte är pixlad ordentligt är det på flit. Det är ju praktiskt för då kan man både hänga ut en person och samtidigt inte göra det.
Fiffigt.
Det är sånt jag minns.
Jag minns också min första kyss, hon hette Therese och det var i Marias vardagsrum på Grankulla och på skivspelaren snurrade Freestyles ”Vill ha dig i mörkret hos mig”.

Plats för reklam:
Mercedez 550 - a meatloaf lover's dream!

Kärlek är att vara villkorslös
vid vissa tillfällen
åtminstone.
Att veta när villkoren ska gömmas i lådorna
med strumpor
och istället bara dola ut kärlek
sockrad utav bara helvete.

Some love, please
with sugar on top
Inga förmaningar, inga torra kakor.
Kärlek bara
med socker på.
Visst?

Mercedez 550 - a meatloaf lover's dream!
Gosh jag älskar den.

Och det börjar bli dags att bestämma vad jag ska bli när jag blir stor, jag är kanske stor nu, och att brandman inte är på tapeten längre kan bedömas lika säkert som hur lång tid det tar att grilla en rostbiff på 1,2 kilo.
Våren är ju klar och bestämd, sommaren är trevligast helledig. Sedan borde jag fortsätta vara ledig. Boken är klar men inte tillräckligt jävla bra. Tre månader av finlir med Ikonen så att den, rent objektivt, blir högklassig och direkt strålande för den vars läpp den faller på, det vore nåt.
Om marknaden vänder uppåt framåt våren har jag råd med en fri höst. Om den inte gör det så har jag ändå råd för jag använder nu uttrycket råd på det grisigaste av livskvalitetsvis.
En större barnfamilj i Västerås skulle ha råd att leva tre månader på samma svältpeng.
Vi får se.
Kanske är en junior på väg då och allt faller i bitar på det bästa av vis.
Men åh.
Åh.
Åååååååååååååååååååååååhhhhhhhhhhhhhh.
Det vore skönt att slippa maskinen en stund.
En höst som fri. Undvika delaktlighet i det allmäna hyckleriet, bara en stund.
Inte tvingas säga saker som pöbel vill höra för att man är bara en del av ett mycket större maskineri och maskineriet drivs uteslutande – eller tja, kanske bara till 80 % - av viljan att tjäna pengar och ingen som leder maskinen vill riskera det genom att säga sanningar som inte kunderna vill höra.
Utveckling stannar upp
utan ledare, utan mod.
Maskinen havererar.
Deus ex machina är en ond gud.
Tänk den som vore Strindberg.
Ett sådans mod ser man i dag bara hos de rika, de som inte behöver maskinen för överlevnad.
Samtidigt: som aktieägare uppskattar jag hyckleriet.
Så jag är kanske lika skitig, lika monetär.
Sannerligen inte August.
Ingen August inte.

I can't feel the suspense anymore
Can you tell me who to contact here, señor?
Just gotta pick me of the floor

Hm. Och det här är spännande.
Skrattigt men allvarligt.
”Det är alltså något pillande och sexuella handlingar med pojkar som är för unga, men det är ju inte hela världen”,
säger advokat Tor Erling Staff i Svenskan.
Han är norsk, och han har förstås rätt rent bokstavligt. Pojkarna hade längtat efter lite pill om de bott under en bombmatta i Sudan.
Men säg det till dem, eller deras föräldrar, och vi behöver en domare som är inte bara är för utan även uppskattar
hängningar.
Människor är nästan bara nära sig själva.

Jag skänkte en mer än anständig summa till Rädda Barnen vid jul och jag gjorde det inte för barnens skull, jag gjorde det för min egen skull.
Det är viktigt att veta varför man gör saker. Man ska inte ljuga för sig själv.
Jag gjorde det för att känna mig som en fin människa.
Jag känner ingen automatisk empati med svältande barn. Jag måste leta fram den empatin.
Men.
Att göra saker för sin egen skull kan få den lilla bonusen att andra gynnas också.
Som i detta fall.
Ett ovanligt lyckat fall av vinn-vinn.

Och nu när mitt handfat är gaffatejpat är det ännu svårare att minnas att jag måste skaffa ett nytt handfat. Varje gång jag lämnar toan är det bortglömt.
Förra helgen var det stängt på Södermannagatans gigantiska järnhandel, det var trettondagen eller liknande.
Det här är en bättre dag för handfat.
Jag ska gå och köpa mig ett handfat.
Eller kanske en bil.

Mercedez 550 – en köttfärslimpaälskares dröm!

Virtanen