"...och blekfet indiemisär har blivit en lika konservativ del av den svenska rocktraditionen som Ulf Lundells 'Thunder road'-intron".
Skriver Fredrik Strage i DN i dag i sin Hästpojken-recension av "Caligula".
Det är ju korrekt, och betydet 3 är också korrekt, men Fredrik: belgisk bodysynth är inte svaret på alla mysterier.
Kristin Lundell i Svenskan ger Hästpojken fem prickar, och i Aftonbladet ger Markus Larsson tre plus. I City får den också tre av Annah Björk.
Dagens mest spännande svenska akt är förstås Lykke Li. Liksom Hästpojken har hon redan spelat i Studio Virtanen, men bara en gång. Bladet-Mackan skojar till det och skriver "MAN BLIR ALLDELES LYKKELI" - hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha - och ger fyra plus. Fyra plus alltså från Markus Larsson. Fyra plus, fyra plus, fyra plus till Lykke Li ("LykkeLi").
Annah Björk hade dock bestämt sig för att tre C är max i dag och ger även Lykke tre C.
DN har å dess sida missat det hetaste just nu och ger istället bandet Pest betyget tre, Sansara Music Band betyget 4 och, kanske allra mest spännande, ladinosångerskan Yasmin Levy en femma. Betyget 5 i DN för Yasmin Levy, skriv upp det.
Svenskan sätter däremot Andres Lokko på Lykke Li (detta skulle Markus Larsson kunna ordvitsa friskt om, tex: "Lokko Lykklig av Li") och Andres ger den unga elektonikahipstern betyget 4 och Quetzala Blanco ger fyra kräksflugor i panikexpressen.
Magnus Eriksson i Svenskan fortsätter sin kampanj "aldrig under betyget 5 för jordig musik" och ger denna veckas 6:a till Rhonda Vincent, en mer än anständig artist för den som uppskattar postmodern bluegrass, om jag får säga det själv. Men betyget 6, hell no, som vi säger i Chicago. Man kan alltid dra bort minst en prick hos Eriksson vad gäller musik, men ta honom on face value vad gäller litteratur och tv.
Mars Volta är starkt poppis i alla tidningar. 5 Svenskanprickar av Linnéa Olsson, fyra C av Adrian Hörnquist, 3 DN av Thomas Anderberg och 4 Plus av Mattias Kling.
Att döma av valet av recensenter gör Mars Volta vidrig musik, men gillar man vidrig musik verkar Mars Volta vara det rätta valet.
Cardigans släpper en best of som får 4 av Markus Larsson - var håller Håkan Steen hus? - och tre av Nils "Nisse" Hansson i DN. Snålt, men kanske är urvalet kackigt kanske, jag ska mejla Nisse och fråga (han svarar aldrig).
Dan Backman gör en bitter recension av svenskarna Space Age Baby Jane och Pennebaker och ger bägge betyget tre.
Få skribenter som får betalt kan vara så irriterad på folk i farten som Dan Backman. Därför blev han ju en gång Felix Herngren-figuren Dan Bäckman.
Yes! Vampire Veekend tappade jag kollen på i New York när de mixade rock men nu verkar de tillbaka med ett dunder. Andres Lokko ger 5 bananer i SvD, Adrian Hörnquist fyra C i City och Nisse Hansson 4 DN. Ska bli spännande att se vad Håkan Steen anser när han dyker upp från under sin Moto Boy-tvåplus-sten. Nunstedt ger i alla fall en för honom i slika sammanhang en typisk trea, Lungan ogillar hype.
Till sist meddelar jag att Markus Larsson ger Gotlands bästa band sedan Di sma under jordi, alltså Olle Ljungström-efterföljaren Pascal, betyget 3 och att Mattias Dahlström ger Joe Jacksons "Rain" en trea.
Inga sensationer där heller alltså.
F. Virtanen
Ps. Nu ser jag att Håkan Steen ju ger Vampire Veekend en 4:a. De där gula plattorna gör att recensionen försvinner trots att det är dragaren. Bästa spår: "Cape Cod kwassa kwassa". Det är vad jag, Kanye West, kallar en titel! Ds.
Ps 2. För den som inte orkar läsa alla recensioner så är det som alltid: Det legendariske rättesnöret Jan Gradvall ger alltid ett, lite högt måhända, genomsnittsrockistbetyg i DI Weekend. I fredags: Lykke Li 4, Vampire Weekend 4 och Hästpojken 3 - alltså EXAKT SAMMA BETYG SOM DN GER LYKKE LI, VAMPIRE WEEKEND OCH HÄSTPOJKEN. Ds 2.
onsdag 30 januari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
DN ger Lykke Li en 4:a. Bläddra!
De är väldigt fina, dina betygsammanställnigar. Väldigt fina. Sluta aldrig med dem.
Tack för ditt vänliga omnämnande. Dock befinner jag mig i den priviligierade positionen att kunna välja det bästa från musikaliska områden som får ett högst begränsat utrymme. Min poicy är alltså inte minst en femma till allt, utan snarare att om det inte värt en femma låter jag bli att skriva.
Fast jag undrar över beskrivningen av Rhonda Vincent som "postmodern bluegrassartist". Modern, definitivt. Men postmodern? Det skulle snarare gälla David Grisman.
Och så heter det väl "at face value", inte "on face value"?
Skicka en kommentar