"Att jag ändå blir lite rastlös av de fina sångerna får mig att känna mig som en dålig människa", skriver Dan Backman (dagens cd-recensioner)

Grattis, det är onsdag och därmed dags för mitt just nu viktigaste uppdrag: att granska granskarna.
Frågorna som ställs är följande:
Finns det en slentriankonsensus?
Lyssnar recensenterna på skivorna innan de recenserar dem?
Är hela klabbet styrt av skitnödma?
Finns det livsglädje inom recensentkåren?
Är rock sexigt?
Är rockismen på väg att dö ut?
Ser Dan Backman sig inte bara som en recensent utan även som en människa, och i så fall inte bara en människa utan även en dålig människa?
Samt:
Ska de´ vara synth i vår?

Vi kör.
Snoop Dogg får två getingar av Robert Börjesson och Onerepublic får samma betyg av Anders Dahlbom. Det är all recensionsverksamhet Expressen ägnar sig åt så den tidningen kan alla musikälskare lägga åt sidan (däremot förekommer fyra sidor schlagermusik).
Roligt att notera är dock att Robert Börjesson ser sminkad ut på sin bildbyline. Kanske har London förändrat honom. Kanske är han på väg in i den David Bowie-fas han så länge stått på tröskeln till.
Robert Börjesson ser, kort sagt, sensuell ut.

Mattias Dahlström är trevligare mot Snoop, "Ego trippin" får 4 DN. Jenny Seth, som blivit betydligt strängare med betygen sedan en volatil inledning, tar det dock tillbaka och ger också två plus till Snoop. Dock får Rick Ross crackhiphopskiva "Trilla" fyra plus av Jenny Seth.

Dagens stora hipstersläpp står Hercules and love affair för och alla vill visa sig på den styva linan. PÅ DEN STYVA LINAN visar man sig på. Fredrik Strage ger 3 DN, Håkan Steen fyra plus och mannen som startade hela hajpen, Stefan "Vacker" Thungren, ger den fem bananer i Svenskan.
För mig är det därmed uppenbart att skivan är värd tre plus.
Tre plus till Hercules & Love affair alltså.

Glädjande nog är Black Crowes äntligen så bra som vissa vilsna soulboys tyckt. Stefan Malmqvist ger "Warpaint" fem pluppar. Dessvärre säger Stefan Malmqvist att det låter "bluesigt" och blues är förfärligt. Ledtrådar kring detta ges inte av någon annan tidning så vi får vackert vänta en vecka.

Sébastian Teller från Daft Punk får FULLT BETYG - sex pluppar - av Stefan Thungren men bara tre plus av Jenny Seth.
Ibland blir man inte klok på nåt. Är det en bra skiva eller är det en fantastisk skiva? Om två recensenter ger så oerhört skilt betyg på en skiva är sakerna sneda. Fullpoängsskivor måste det råda i det närmaste konsensus kring, annars kan det inte var en fullpoängsskiva. Det handlar inte om smak. Det handlar om att det finns en given måttstock för kvalitet. Och här, jag är ledsen att säga det, måste det vara Stefan Thungren som är ute på sin blå damcykel (han köpte den på en loppis i Skärholmen ungefär samtidigt som Moodymann köpte sitt fina hus i Detroit).

Generellt är det inspirerande läsning rakt över i dag - fast det tycker säkert inte Eskobar - och värt att notera är att Ane Brun får 4 DN av Nanushka Yeaman (namnet växer FORTFARANDE, det glädjer mig oerhört) och 4 plus av Håkan Steen som gör mig vansinnigt sugen på "en väldigt fin låt om Gillian Welch" (Gillian Welch var förr bra, men visade sig inte hålla i längden, men det är en annan historia, nu talade vi ju om Ane Brun).

Nils "Nisse" Hansson sticker ut hakan och ger Chumbawamba betyget 5 DN. Detta kan säkert komma som en chock för alla som debilstämplat bandet till exempel pga en grund politisk hållning, nån enstaka enfaldig hit och ett efterblivet namn - men för alla som hängt med lite bättre är betyget ganska självklart. De kan göra popsånger. Och, givetvis, om Nisse Hansson nu säger att det är så så är det så. Håkan Steen och Nisse Hansson är facit (ja, vi glömmer Håkan Steens lilla Hercules-fadäs för tillfället: även solen har sina fläckar. HÅKAN STEEN ÄR EN SOL! NISSE HANSSON ÄR EN SOL!).

Dan Backman ger Ane Brun 4 pinjenötter i Svenskan och står för dagens mest spännande formulering:
"Att jag ändå blir lite rastlös av de fina sångerna får mig att känna mig som en dålig människa", skriver Dan Backman.
Vi tar den igen, nu i fetstil:
"Att jag ändå blir lite rastlös av de fina sångerna får mig att känna mig som en dålig människa".'
Det är fullkomligt magiskt.
Det är historia.
Självklart kan jag varit på toa nån gång och missat det, men detta bör alltså vara första gången som Dan Backman refererar till sig själv som människa.

Tack för mig och "cd-hörnan".
F. Virtanen