Se där.
Här hinner jag inte ens börja gnälla innan det kommer pepp.
Jag väntade på Jessika genom att hängde mot Konserthuset och läsa kurserna på Reutersskärmen när en helt vanlig stockholmskvinna gick förbi och utbrast:
– Är det du?
– Ehum, ja, svarade jag, inte helt säker på att jag faktiskt är jag.
– Du är så bra! sa hon och gav mig tummen upp.
Det kändes pepp.
Inte minst just hennes (till synes) vanlighet.
Jag är så sällan i City och träffar mest mer ovanliga, eller kanske bara ängsliga och snorkiga, SöFo-bor.
Senare, efter att ha tankat och det visade sig att biljäveln dragit 1,9 liter millen (kallstarter, stadskörning, korta resor) var jag oväntat poppis i tobakshandeln.
– Fan, kan inte du leda Melodifestivalen, då skulle till och med jag titta!
De skulle starta en namninsamling för att avsätta Kristian Luuk till nästa år.
Det är skönt att vara stjärna, ibland.
Pepp när det som mest behövs.
Alla borde få det. Peppet. Eller peppen. Det är valfritt.
Fredrik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar